Mitt 1 Maj tal

Kära läsare - jag vet inte hur många ni är men - jag kan förmoda att de som råkar ramla på min blogg gör det av olika "olyckshändelser" - där orden i sökfältet blir för intressanta och man stannar vid för en stunds reflektion.

Hur som helst välkommen.

Att delge personliga saker är för mig lite känsligt. Jag har gärna en journalistisk ton i när jag skriver; specifikt när jag vet att alla inte är lika snälla på nätet.

Vi har i de senaste tio texterna beskrivit saker som rör de mer värdsliga problemen och inte mig som person. För många är ensamhet ett prolem som ibland blir övermäktigt att hantera. Att vara uppväxt på ensamhet kan ibland också vara en tillgång, också. Men för mig är det en svårighet att förstå människor som tar så ytligt på dessa relationer. Det kan vara en sexuell one night stand; i tron om de har hittat patentlösningen, men istället krånglat till det ännu mer. Det kan vara en djup förälskelse på 4 år och sen väljer man att bryta upp. Det kan vara en relation som i sig är giftig och man undrar varför man ställde upp på i första taget. Ibland också en relation baserad på desperation; att ha en sådan för att lösa ett andra problem. Och hur jag än skriver och tänker - och funderar kommer jag inte loss från faktummet att jag - älskar henne över allt annat som går att beskriva från den minsta brösmula av denna människa, söndersmulad - men helst sammantagen. än dock så vackert utmålad och utskriven som man kan bygga ut det i en novell. Att där inte finns något att vare sig
lägga till eller dra ifrån.

Det jobbiga är att jag nånstans befinner mig här emellan. Och det är ett problem som inte är så lätt att reparera. Jag hade kunnat försökt ringa henne men - en fridens man som jag egentligen är lider tyst och stilla; Det värsta är att jag även lider av en paranormal verklighet. Vi har setts förr.. För varje dag värker det i solarplexus ett minne till avtryck av denna fantastiska och underbara människa som
så stilfullt förnekar sina änglaförmågor igenom ett köptryck (du kan inte ge det jag vill ha) i tron om att detta skulle vara i sig självförverkligandet. Jag läser hennes brev, efter så många år - och fortfarande är denna smärta om den vore i en annan kropp fullständigt olidlig - där denna solar plexus smärta ger sig tillkänna specifikt efter att mitt undermedvetna gör mig så vansinnig att jag inte vet vart jag skall ta vägen och om jag hade lytt dess tankegång hade jag fullständigt brutit samman och utan busskort gått i mina usla dojor ner hem till henne.. Allt är så hemskt.

Efter en "andra polisanmälan" och jag känner mig förnekad - och förlöjligad. Du vet säkert att man inte få tro på spöken. Men efter denna pärs - ska jag be och få räkna in denna möjlighet, där en beskrivning av livet i 2 dimensioner, förmodligen är att räkna i underkant. Den första att gå till jobbet och den andra att sova och äta sig mätt. Utan en tredje som utgår ifrån drömmar och livet efter detta. Känsliga människor kanske känner att här emmellan om man nu tror på mediumen som en faktor att räkna med: så kanske ni ser att det är något som saknas och fattas mig så hårt att det skulle ta en lyskraft i formen av 42 skärnor för att att beskriva problemet så tydligt som det går. Att flykt inte är lösningen. Utan kärlek lika stor som den beskriven och defingerad av den legendariske Scifi författaren tidigare belägen i Sri lanka - Athur C. Clarke i några av hans fantastiska verk. Där eposet att leva och se ett helt liv först att se hur det så dynamiskt i ett icke matrialistiskt tillstånd här i en scen, för att se det så underbart konstnärliga och ödesmättande i en annan scen; till den tredje där meningen med livet ifrågasätts till en sista måltid och där han befinner sig i ett möblemang med det svarta golvet med dess klarblanka skuggbilder utväxlar en blick av simpel ensamhet inför den sista vilan för skalet.

Få kommer förstå mig, att träffa en sådan kvinna gör få på 1 på miljonen - och det gör så ont att få begriper detta. Att hon fortfarande lever kvar i mig som ett skillingtryck - Utan skriver det istället som en psykisk sjukdom - när det i stället är den enda naturliga reaktionen. Förmodligen har nu den läkare som läser detta kanske redan avfärdat detta. Det sorgliga är att vi av vetenskapsiver gärna
vill peka på en enkel specifik punkt i hjärnan för att sen referera ut till en diagnos.

Mitt svar är att kroppen är mer komplicerad än vi i enkla termer kan beskriva olika kemiska processer som helheten av en människa. Utan jag skulle vilja öppna för möjligheten för en helt ny vetenskap. Den som utgår ifrån energi medicin - där kroppen mer består av elektriska processer mer än kemiska- Där de elektriska signalerna mer påverkar de kemiska relaliteterna än tvärt om. I en sådan realitet är maggroppskänsla inte längre något att skoja över utan ett faktum.

Hemma här vid har jag konsumerat min ensamhet - och en så stark längtan att jag håller på att gå sönder av att bara få höra hennes så underbara röst. Bara för att problemet att hon valde bort mig var att jag - till viss del ibland har ett litet humör, där jag försökte slita loss henne från vad som var "viktigt" till det som var något som bar frammåt. -Ett par stövlar - och kottar i skogen, kanske ett försök att få henne att skapa med egna händer och inte alltid lita till andras.

För denna insats - som kanske var för jobbig - - och att jag därvid själv skulle bli behandlad av ruttenhet igenom tron över att "han skaffar en ny" när verkligheten egentligen leder vidare till faktumet att mer än 5 år gått revy och jag suttit på en stoppknapp.. Jag har inte levt - jag krymper ihop och hukar mig för tiden som går - detta alltet är ett helvete - under tiden som man tror att det är så jäkla lätt att leka efter de normer som utgår ifrån "familj" - hon har sin famij här hemma enligt min mening också. Efter en sån här pärs finns det inget upp eller ner. jag är tvungen att tillåta henne göra det hon vill göra - men jag känner mig ibland så tagen att det skall till ett helvete extra för att få allt på plats igen.. Superlativ ja men så är det. Ja verkligen - de ringer rättsväsendet. men själv undrar jag hur länge

Som om det inte vore nog så känns det som jag redan sitter jag i fängelse. Saker som är - fast de inte är och ändå är. Reparationen - en kram som skulle få körens klockspel att te sig löjligt.

För jag saknar henne.

Kram